Og her er en liten tekst fra han om prosjektet:
Som student på Sjöviks tvååriga
timringsutbildning (när man ägnar sig åt
”timring” i Sverige handlar det främst om
lafting, noving, och begreppet är inte lika brett som norskans ”tømring”) har
jag gjort min sista praktik på Norsk folkemuseum, och då specifikt på
Heimtveiten-projektet. Jag har i veckan gjort illa ryggen (inget allvarligt,
men den behöver vila) och har därför blivit satt att blogga.
I utbildningen på Sjövik är det fokus på den
traditionella timringen, och man lägger mycket vikt på att applicera gamla,
vettiga lösningar i arbetet med dagens nytimrade byggnader. Jag är intresserad
av det förindustriella samhället, dess arbetsorganisation, osv, och det var
därför jag sökte mig till Oslo, och Norsk folkemuseum.
I nyresningen av stallet, från Heimtveiten,
så försöker man göra saker på bondens vis. Det vill säga, man anstränger sig
för att efterapa de huggspår som man har funnit och analyserat i de kvarvarande
stockarna, för att kunna nå fram till en historisk korrekt hugg och tæljeteknik.
(Nyckelord bakom mycket av detta är struktur och mönster). Att
iträda rollen som de setesdalinger som uppförde stallet 1850 har inte varit en
barnlek för mig, som självfallet är mer van den svenska traditionen av timring,
och av svenska yxor; men det har just därför varit så mycket mer intressant,
och givande!
En av de saker som jag har gjort här är att
timra en flyttbar knutkedja som ska användas för att besökande på museet ska
kunna få en bättre förståelse för hur själva knuten (novet, laftet) är konstruerad.
Det är alltså samma knuttyp som har använts i heimtveitenstallet.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar